EEE

Som många andra haft, hade jag förutfattade meningar om Romeo & Juliet. Jag trodde att handlingen var mer simpel och att berättelsen utspelade sig under en längre tid. Det faktum att Romeo & Juliet är raka motsatsen, med dess komplexa handling och endast fem dagar korta drama gör den intressant. 

Kortfattat handlar den om två ungdomar i staden Verona som under en kväll blir förälskade i varandra, men deras kärlek är förbjuden på grund av gammalt groll mellan respektives ätt. Efter många missförstånd och incidenter dör dem slutligen tillsammans. Deras kärlek kan tyckas outhärdligt stark och att de varandra är förevigt trogna, men precis som Göran O. Eriksson måste jag poängtera det faktum att de aldrig hinner vara varandra trogna eftersom förloppet går så fort. Kärleken kan också ifrågasättas, framför allt från Romeos sida eftersom han endast timmar, innan han friar till Juliet, är galet förälskad i Rosaline.

Hos Romeo finns en längtan efter att ta steget in i vuxenlivet, en längtan han förknippar med giftermål. Romeo är dock fortfarande ung och naiv; han vill ha äkta kärlek innan han ingår äktenskap. Juliet har också en längtan efter äkta kärlek, men ingen efter äktenskap. Att hon ingår äktenskap med Romeo är mer ett strategiskt drag än ett kärleksfullt. När hon gifter sig med Romeo har Paris ännu inte bett om hennes hand, men att dagen snart kommer att infalla är hon undermedveten om. Paris har hon inga känslor för alls, medan hennes känslor för Romeo – hur tvivelaktiga även de må vara – i alla fall finns.

Nivån på språket som talas i Romeo & Juliet är svårt att nå upp till, även för den bästa. Shakespeare skrev med sådan sinnlighet att andra stora författares texter endast framstår som sexuella. Till och med när Mercutio, som är grov i munnen talar, klingar det vackert på tungan.
»Hon är den älvan som förlöser drömmar. Liten som stenen på en fogdes finger, kommer hon körande ett spann av småknytt, tvärs över näsorna på dem som sover. Vagnen är skalet av en hasselnöt, urgröpt av ekorrn eller fjärilslarven, som snickrar allt som älvor färdas i. Hjulekrarna är långa spindelben, suffletten sydd av gräshoppsvingar; draglinorna är fina spindeltrådar, lokträn och skaklar är av vattnigt månsken, piskan en syrsas ben, med snärt av ängsull, och kusken är en liten gråklädd mygga, hälften så stor knappt som en sån där mask, som pigan petar ur sitt lata finger. Så galopperar hon, natt efter natt – igenom hjärnorna på dem som älskar: då drömmer de om kärlek; över fingrarna på advokaterna, de drömmer genast om arvoden; så över hovfolks knän, de drömmer knäfall; över damers läppar, som genast drömmer att de blir kyssta, och dan därpå är läppen full med blåsor, som Mab har gett dem för de lukta snask. Än far hon över näsan på en hovman, då vädrar han i drömmen upp en titel. Än kittlar hon en pastor under näsan, med svansen på en gris till tiondet, då drömmer han om ett bättre pastorat. Än stryker hon soldaten över halsen, då ser han blod som sprutar ur en strupe, bräscher och bakhåll, blanka spanska klingor. Ölkrus fem famnar djupa; och så plötsligt, trummar hon till i örat så han vaknar, vettskrämd och svettig, svär på ett par tre böner, och somnar om. Och det är samma Mab, som flätar samman hästens man om natten, och tovar slampors hår till feta kakor, som bådar otur när man reder ut dem. Hon rider flickorna i deras sängar, och tynger ner dem så de lär sig bara, allt det som väntar dem när de blir kvinnor. Hon är det…«

Bildspråket och rimmen ger ett flyt i texten, som annars inte skulle finnas där, trots att språket förmodligen skulle vara lika vackert utan dess rim. Att språket är vackert går inte att förneka, och det är en bidragande faktor till varför vi än idag kan identifiera oss med berättelsen; den är så vacker att vi vill relatera till den. En man som önskar att han vore handsken på handen för att få smeka kinden, eller då Juliet tar tillbaka alla sina vackra ord bara för att kunna säga de igen vill vi alla någonstans ta del av. Det är dock lättare sagt än gjort eftersom vi – på både ont och gott – inte längre lever på 1500-talet. Att tala som dem gör i Romeo & Juliet, om än kanske inte riktigt lika vackert, var vardagsmat på den tiden. Folk kastade inte bara ur sig vad dem kände som vi gör idag. Det fanns en djupare tanke bakom meningarna dem uttryckte. En djupare mening som saknas idag; både skriftligt och muntligt. Detta är mycket sorgligt eftersom språket där med blir mycket begränsat och vi aldrig fullkomligt kan ge uttryck för det vi känner. Denna sorg är internationell, men en aning större i Sverige därför att det svenska språket aldrig har varit mycket metaforer och bildliga formuleringar så som många andra språk är, exempelvis engelskan.

Jag uppskattar Romeo & Juliets dialog i den scen som är allra mest känd, när Juliet står på balkongen. Dialogen, som börjar som en monolog av Juliet, innehåller allt som gjorde Shakespeares verk så fantastiska.

Även om skildringen innehåller en del komiska inslag – till exempel i den scen när Mercutio blir stucken: »Nej, inte lika djupt som en brunn, och inte heller lika brett som en kyrkdörr heller. Men det räcker. Det fyller sin uppgift. Ser ni mig i morgon så ska jag vara gravallvarlig, det lovar jag. […]« – är det en tragedi. Om det beror på att historian är välkänd och därför inte lämnar plast åt spänning och nervositet om vad som komma skall är mycket möjligt, men realitet kvarstår: det är svårt att se något hopp för Romeo & Juliet. Ännu värre blir det för det unga paret från att scen 34 börjar, då försvinner allt hopp. Det är här, fram till scen 37 som vändpunkten, och så kallad peripetin, inträffar. 

Liknande berättelser, med liknande tema finns det många av. Ronja Rövardotter av Astrid Lindgren är slående lik, endast mer barnvänlig. Precis som i Romeo & Juliet måste de båda ätterna sluta fred för sina barn skull. Berättelsen om Ronja Rövardotter slutar dock inte i ett gemensamt självmord, men det är samma tema och budskap som genomsyrar de båda berättelserna: Kärleken är blind, som Shakespeare själv sa.