EEE

Varje sommar åker jag och min familj ned till Helsingborg för att hälsa på släkt och vänner. Det är alltid lika roligt att se alla glada ansikten när vi knackar på, men det är inte fullt lika roligt att röra sig ute i staden. Värst var det för fem år sedan, när min dåvarande pojkvän följde med. För att fira att han var där gick vi på bio. Vi förde inte mer liv än någon annan gjorde under reklamen, men ändå var det vi som fick glåpord kastade på oss. ”Jävla stockholmare!” och ”Finns det inga biografer i Stockholm?”

 

När filmen var slut lämnade jag och min pojkvän salongen sist. Hemvägen var tyst och full av skam, som om vi hade gjort någonting fel. Likt två strutsar ville vi stoppa huvudena i sanden.

 

Idag är jag fullt medveten om att vi inte gjorde någonting fel, men jag förstår fortfarande inte varför dem inte ville ha oss där. Fanns det någonting vi kunde ha gjort för att bli lämnade ifred den kvällen för fem år sedan? Eller är vi födda till att hata ”dem” som inte är som ”oss”? Jag vill gärna inte tro det, för hur ska vi kunna acceptera och respektera andra människors kulturer och språk om vi svenskar inte ens kan acceptera och respektera varandra?

 

Men vad är det som skiljer ”dem” från ”oss”? Att du säger bamba och jag säger matsal? Vi borde sätta människor i fack efter åsikter och handlingar, inte efter vilka ord vi använder. Identiteten sitter väl ändå i personligheten, inte dialekten?